Slut på solen, Zagreb

Huvudtorget
see all photos »

Vem kunde någonsin tro att döva människor kunde vara högljudda? Men nu vet jag att de kan vara mer störande än den blabbrigaste bulgar. Vi delade kupé med 3 döva italienare och jösses vad de pratade och klappade i händerna och hummande. Deras väska ramlade ner i famnen på mig mitt i natten och gissa om jag var lycklig. Men hur skäller man ut en döv människa? Så jag försökte se lite arg ut i mörkret, så vem vet om meddelandet gick fram? Men till Zagreb kom vi, igen dödligt tidigt på morgonen. Det var som att komma tillbaka till civilisationen igen; det första man ser när man kommer ut från tågstationen är en vacker park med en staty och en stor vacker byggnad i bakgrunden. Tillbaka till riktig stad igen alltså. Vi vandrade runt i stan och försökte hitta ett hostel… ingen större lycka där. Tog en maratonkaffe och väntade på att en turistinfo skulle öppna. Vi var dödströtta och rätt så irriterade på allt och alla. Turistinfotanten var sen och virrig och berättade att det inte riktigt fanns något bra budget hostel i Zagreb utom ett som hon inte direkt ville rekommendera. Vi tänkte ”det kan ju inte vara så hemskt”, så vi drog oss dit. Vi möttes av den otrevligaste mannen på jorden, fan, han kunde vara professor i ämnet. Jag frågade om de hade lediga rum och fick något kryptiskt till svar. Så, jag frågade igen och fick fortfarande inget förståeligt ur honom. Nerverna darrade… Han tittade inte på mig en gång och mumlade bara att vi skulle komma tillbaka senare. Så vi gick till Lotrscak Tower, som inte var så häftigt i sig, men de avfyrar en kanon varje dag klockan tolv. Jag minns inte exakt varför men jag tror det var för att människor och sjöfarare skulle veta vad klockan var (och det där lät inte väldigt klipskt, men så var det). Vi kikade in i Tolkiens hus som nog mer var en pub, men det såg coolt ut med massiva ljus och väldigt mycket hobbit style. Vi gick till Zagrebs stads museum och det var väldigt intressant. De hade verkligen samlat allt om Zagreb från dess början som stad fram till nutid. Vi var som sagt extremt trötta och skrattade mest under vårt besök där. Jag älskade deras Sovjet planscher utställning och deras 60-tals grejer var också kul. Vi gick tillbaka till hostelet och fick ett lika otrevligt bemötande och blev tillsagda att komma tillbaka om ca tio minuter för att checka in. Aaargh, vad irriterad jag var! När vi kom tillbaka stod fyra killar där och argumenterade med den hemska gubben. När han såg oss dög vi plötsligt och han bad oss gå före killarna och frågade vad vi ville ha. Vi sa två sängar i det billigaste rummet de har. Han svarade att de bara hade sex sängars rum och att vi i så fall måste betala för hela rummet. Jag ville bara klappa honom i huvudet, så jag vände mig om och frågade om killarna ville dela rum med oss. De älskade oss för det, så efter mycket tjafs om betalningen etc fick vi ett rum. Killarna var engelsmän + en aussie och supertrevliga och vi bondade genast tack vare den hemska gubben. Ana och jag fick äntligen duscha och sen strosade vi bara på stan, gick en sväng via moderna konstmuseet som var otroligt bra med underbara fotografier bland annat. Vi lyxade till det genom att äta middag på en italiensk pizzeria. Det visade sig vara mera omständigt än vi först trodde. När vi skulle betala kom kyparen med någonsorts shot. Ok tänkte vi och tog den och bad om notan igen, det är ju inte så ovanligt att man får ngt före eller efter maten på vissa ställen. Typ en shot istället för en glass på Fantasia. Jag frågade vad det var och fick veta att det var någonsorts citron likör. Det tog jättelänge innan någon kom igen och när han äntligen kommer, har han ingen nota utan en massiv dessert istället. Hmm… Nu börjar vi fundera. Sa vi fel? Kyparen sa ingenting, log inte, flirtade inte, ingenting och vi förstår inte. Men, vad skulle vi göra, så vi åt lite fast vi var jättemätta. Jag bad om notan igen och den här gången kommer kyparen med ännu en shot. Fortfarande iskall, rör inte en min. Vafaaan, vad mycket konstiga människor det finns i den här staden, jag tar shoten och markerar för notan igen. Vi får den äntligen och jag väntar mig en massiv en, fast vi inte beställde något annat än huvudrätten. Men allt var i sin ordning, vi betalade och sprang ut. Det är fortfarande ett mysterium eftersom jag inte förstår vad han vann genom att ge oss allt det där gratis. Väntade han sig att vi skulle ge honom våra nummer eller något eller var han bara trevlig? Nästa morgon åt vi frukost med två av engelsmännen, mycket trevligt. De bor i London och pluggar så de ska sökas upp så fort som möjligt under hösten. En av dem hade fått på huvudet av en kypare i Bratislava... hmm, hur gick det till, de var båda rätt så lugna och snälla typer. Vi passerade en känd frukt/grönsaks/blom marknad, Dolac marknaden med massa gamla gummor som sålde sina bönor och annat smått och jag älskade atmosfären där; marknadskänslan. Inte långt därifrån fanns Zagrebs kändaste kyrka, Cathedral of the Assumption of the Blessed Virgin Mary. Den liknade mycket på Notre Dame i Paris och hette ursprungligen något annat, men fick byta namn när de byggde en finare kyrka någonstans i Österrike typ. För att öda tid innan tåget gick gick vi via Zagreb's botaniska trädgård och läste och skrev lite vykort och försökte suga i oss lite sol igen. Bäst med Zagreb: Vacker stad och jag trivdes, men kan inte sätta fingret på något speciellt. Allt flummande vi sysslade med under de dagarna. Sämst med Zagreb: att jag var trött i kombination med den otrevligaste hostelmanagern någonsin.